Livet på Solsidan

En blogg om trädgård, inredning, vardag och samboskap i Kristianstad!

När tiden står still

Publicerad 2011-11-22 21:36:13 i Allt och inget,

Idag hamnade jag mitt i den dystra verkligheten. Ett nattsvart möte fyllt av ångest och förtvivlan

Jag ska berätta. På väg hem från jobbet passerar jag en viadukt som går över järnvägen. På fel sida räcket, precis över spåret, stod en tjej helt stilla och tittade ner på spåret. Jag passerade henne och hann komma en bit innan jag tänkte: Vänta nu här, det där såg inte bra ut! Jag vänder om och går fram till tjejen som nu satt sig ner farligt nära kanten. Försöker få kontakt med henne, men hon bara upprepar att det inte är någon mening, ingen idé och att hon inte längre vill leva.

Jag ringer hem till sambon som ju faktiskt är psykolog. Var lugn, håll kontakten, ring polisen, var hans uppmaning. För att det hela skulle gå smidigare tog han telefonsamtalet till polisen och jag försökte fånga tjejens intresse. Det lyckades ganska bra för hon började svara sporadiskt på en del av de saker jag sa. Vi hade dock ingen ögonkontakt, och jag kände ända ner i magen hur nära det där steget mot avgrunden ändå var eftersom minsta rörelse från henne skulle göra att hon ramlade ner. Jag kände mig väldigt maktlös eftersom jag inte kunde få henne att flytta sig från kanten.

När jag såg två polisbilar komma med påslagna lampor var det med en blandad känsla. Lättnad förstås, men jag var också rädd att deras uppdykande skulle provocera fram något. Själva upplösningen gick blixtsnabbt, inte alls som på film med förhandlingar och långa övertalningar. Istället tog det en sekund så stod två poliser bredvid henne, och i nästa ögonblick hade de lyft över henne på säker mark. De tog förstås med henne för det var uppenbart att hon behövde hjälp. Stackare, att vara så illa däran.

Kvar stod jag ensam, lite uppumpad av adrenalin. Det var en läskig upplevelse, men det kändes ändå bra att kunna göra en insats på nåt sätt. Hoppas nu bara att allt ordnar sig för tösen och att hon får den hjälp hon förmodligen behöver. 

Kommentarer

Postat av: Åsa

Publicerad 2011-11-23 14:51:42

Vilken otäck upplevelse. Jag är imponerad av ditt handlande och att du inte bara gick förbi. Det kan mycket väl ha räddat flickans liv. Att någon stannade och fångade upp hennes sista rop på hjälp innan det var för sent. Hoppas flickan får rätt hjälp och stöd och att även du har fått prata ut om dina upplevelser kring det hela. Jag kan tänka mig att det kommer upp en hel del tankar i efterhand.



Postat av: Marina

Publicerad 2011-11-23 20:32:51

Oj, det där låter obehagligt. Jag mötte faktiskt en polisbil på utryckning mot Ängaleden vid 16.40 ca. Kan har varit den du/ni ringt?

Kan föreställa mig din maktlöshetskänsla för vad gör man annat än pratar?

Det är mycket troligt att du räddat ett liv i dag och nu får vi hoppas att sjukvården tar sitt ansvar, fungerar och sätter in tillräckliga åtgärder.



Så bra att du tog dig tid att stanna.



Ses i helgen!

Marina

Postat av: Anonym

Publicerad 2011-11-23 22:23:06

Tack o lov att det finns såna som Du, som verkligen stannar upp o inte bara tänker.

Det måste vara en fruktansvärd upplevelse för DIG. Prata prata för jag tror det hjälper dej. Det är alltför mycket sånt - Sen får vi bara tro att hon verkligen FÅR hjälpen hon behöver.

Kram-- stor o varm till Dej. Ninne

Postat av: Karin

Publicerad 2011-11-23 22:32:09

Vilken insats du gjorde! Du kan verkligen vara stolt över dig själv. Du var nog flickans skyddsängel just idag. Hoppas att hon får den hjälp hon behöver.



Kram!

Postat av: Carina Ekstrand

Publicerad 2011-11-25 09:43:40

Tack för att du såg och tog dig tid. Troligen det som hjälpte tjejen. Glöm inte prata av dig själv bara... Kram Carina

Postat av: Kristin Berg

Publicerad 2011-11-25 09:52:06

Vilket bra agerande!

Hoppas hon får vidare hjälp och ta hand om dig själv!

Kram Kristin

Postat av: Trädgårdstoken

Publicerad 2011-11-25 17:25:38

Oj, så otäckt! Och vilken hjälteinsats av dig! En stor vacker julstjärna till dig!



Kram/Mia

Postat av: Helen

Publicerad 2011-12-01 21:36:23

Usch så hemskt, men det klarade du ju riktigt bra. Man har ju faktiskt ingen aning om hur man tänker förrän man är i situationen. Men nu vet du att du klarat detta en gång.Kram Helen

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

tamkim

Hej! Jag heter Tamara och bor tillsammans med min sambo i ett litet hus byggt 1948. Huset benämndes som "Solsidan på Gamla Näsby" i mäklarens annons, därav namnet på bloggen. Här handlar det mest om mina intressen som i inbördes ordning är; trädgård, trädgård och trädgård. Men för att inte trötta ut dig helt blir det emellanåt också ett inlägg över hur sambon och jag har det med livet i allmänhet här på Solsidan!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela